jenn.

Nu sitter jag här igen. Sitter här och skriver till jag vet inte vem.. Men det känns bra. Det känns skönt att få skriva av sig lite. Behöver ingen som läser det, behöver inte någons bekräftelse. Förut skrev jag blogg för att folk skulle läsa det och tycka det var intressant, nu är det inte så. Tror inte många vet att min blogg är aktiv igen, men det skiter jag i, för nu gör jag det på mitt sätt. Behöver det för min egen skull.. inte för någonannans.

Tog en tur till sjön förut, min sjö. Så underbart att bara sitta där, musiken som spelas och solen som värmer gör mig lycklig. Det är en värdefull stund för mig, en stund där jag kan tänka igenom allt, vad jag vill, vart jag ska, hur jag ska klara det.. hur jag vill att min framtid ska se.. Det borde typ vara den lättaste frågan i världen, alltid har man väl en dröm? En dröm om hur man vill leva.. Men va fan, i mitt huvud ekar det när jag frågar mig själv den frågan. Vad fan vill jag? Får inget svar, antagligen får jag vänta på något svar, det kommer nog utav sig själv tids nog. Hmm.. Jag hoppas verkligen allt vänder till min fördel nu, ser ut som att vissa saker faktiskt kommer att göra det. Det finns ingen som hoppas så mycket som jag. Hoppas på att detta ska bli min chans, jag ska ta den. Jag ska ta den bättre än någonsin. Med lite hjälp så tror jag att det kan gå vägen, det skulle göra mig lycklig, det skulle göra mig stolt. Stolt över mig själv. Det skulle vara en bra start på allt som jag ska nå, det jag själv kräver att jag ska nå. Vilka jävla krav.. Men jag klarar det, helt säker på det, eller? Får utgå med den tanken i alla fall, annars har jag redan misslyckat.



It's not too late
It's not tomorrow
Let go of the hate
Let go in sorrow

I wanna wake up with you
Hold me closer I'm here
All the things we been trough
Before it's too late
Be mine - be mine!

Takida - Too late

/ JP

Finns faktiskt ingenting som blivit bättre de senaste veckorna, tycker dagarna har sett likadana ut, betett sig likadant och framförallt fått mig på samma jävla humör varje dag, har inget att slå upp ögonen till.

Har faktiskt tänts ett hopp i mig, igår. Vet inte vart det hoppet leder, men känns som att det kan klara upp en massa saker, få mig att förstå lite bättre. Vad var det som egentligen hände, hur hände det? Tänkte jag ens efter? Massa känslor som låg bakom allt, framför allt den absolut värsta känslan som finns, besvikelse. Hur kunde någon vilja mig så ont men ändå älska mig så mycket. Det är något jag ännu inte förstår, jag kan inte lista ut det själv. Tänk om det är jag som drar till mig det, tänk om jag är värd det? Hur vet man det, hur kan man svag och besviken ta reda på det? Från sig själv får man inget svar, det finns inga svar. Svaren är borta, kvar finns bara tusen frågor och tankar. Tankar som sätter sig fast i huvudet och som kan tänkas om och om igen. Finns inget slut, hoppas på ett slut. Kan detta ge mig ett slut, kan detta mätta alla tankar och ge svar på alla frågor? Det är den största frågan..

På något sätt skäms jag över mig själv, det är svårt att beskriva min känsla. Tror inte det går att beskriva, men känner en skam. Känner att jag inte hittar mig själv längre, hur kan man tappa bort sig själv?
Hur kan man inte stå på sin egen sida?
Har fått förklarat så många gånger hur jag är, vad jag gör fel och vad jag gör rätt, konstigt hur det kan vara så lätt att dömma en människa och alla dennes sidor. Jävligt konstigt. Där är det nått som går snett, där tappar man bort sig själv. Där tappade jag bort mig själv. Tänk om jag bara vågade börja om på nytt, vågade satsa och ta risker. Tror att det skulle gett mig en ärlig chans att lyckas bättre då. Få fram vem jag egentligen är. För hur kan man veta det, när alla andra vet det bättre än en själv? Det är rätt komiskt, vem ska skämmas egentligen?




Don't get me wrong, trust in me, you are someone
It's in your destiny
Come please take my hand and lose control
We will land somehow, in our privacy

Get me started in our time, your visions will rise
Get me started it's alright, your problems will die

Are you ready to fall?
Come inside, hold me tonight
I'm ready to fall

Takida - Get me started

Ikväll kom allt tillbaka, allt som inte fick komma tillbaka. Känner hur ont det gör, hur det hugger till i hjärtat ju mer jag tänker på det, på allt. Vårat allt. Det sägs att inget är lätt här i livet, och det stämmer så väl. Jag önskar att det på något sätt skulle vara lättare att leva sitt liv, gå vidare, stanna kvar hos de man älskar, uppleva fantastiska grejer. Varför stöter man bort saker som betyder något, som får än att må bra. Utan att veta det, omedvetande utav sina egna handlingar, så gör man det. Det finns så mycket som får mig att tänka tillbaka, som får mig att längta tillbaka. Det är alldeles för mycket att glömma, för mycket att bara radera som att det inte vore värt nått, som att det aldrig betydde något. Jag tror på att allt har en mening, min fråga är:
Vad har detta för mening?

Jag vet inte när det är min tur att må bra, när det är min tur att lyckas. Känns som att jag misslyckas med allt som kommer i min väg.. När vänder allt? Hur ska jag klara och vända det, ensam.. Det är svårt att höra massa pikar, det känns hårt att höra att man är värdelös när det inte alls är så man vill framstå. Det finns inget jag gör som jag inte vill något gott med, jag är inte ond. Ingen är ond. Vadå inte orkar mer, hur kan man inte orka mer, hur kan man bara ge upp utan att ens vilja bry sig. Hur kan man lämna någon så ensam, någon som stått än så nära under hela livet. Att höra sådana ord det tar på än, att en person kan få ut så mycket ont ur sin mun och säga det som om det vore helt jävla självklart. För mig är det inte självklart, för mig är det obegripligt, det finns inte i min värld.

Allt jag känner är trötthet. Känner hur ögonen svider, hur hjärtat inte vill mer, hur hjärnan gör ont av allt tänkande, ändå går det inte att somna.. Somna och bara lämna allt för en stund.
Det tar emot, det är nått som vill att jag plågas, mer än någonsin.
Det är svårt att tänka klart, kanske inte ens vill göra det? Då kommer alla problem fram, det sägs att jag orsakat problemen helt själv, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns människor som så snällt hjälpt till med det, men varför ta något ansvar? Varför inte bara lämna det här framför mig? För att sedan se hur jag kämpar mot allt, hur jag försöker övervinna allt som ställer till det, allt jag själv har orsakat. Var tog allt medlidande vägen, all respekt, all moral? Allt är som bortblåst. Det är lätt att prata, lätt att finnas där när allt är bra. Allt är inte bra, inget kan vara bra hela tiden. Var är all hjälp då?

-

I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along..

Evanescence - My Immortal




Jenn.