jenn.

Ikväll kom allt tillbaka, allt som inte fick komma tillbaka. Känner hur ont det gör, hur det hugger till i hjärtat ju mer jag tänker på det, på allt. Vårat allt. Det sägs att inget är lätt här i livet, och det stämmer så väl. Jag önskar att det på något sätt skulle vara lättare att leva sitt liv, gå vidare, stanna kvar hos de man älskar, uppleva fantastiska grejer. Varför stöter man bort saker som betyder något, som får än att må bra. Utan att veta det, omedvetande utav sina egna handlingar, så gör man det. Det finns så mycket som får mig att tänka tillbaka, som får mig att längta tillbaka. Det är alldeles för mycket att glömma, för mycket att bara radera som att det inte vore värt nått, som att det aldrig betydde något. Jag tror på att allt har en mening, min fråga är:
Vad har detta för mening?

Jag vet inte när det är min tur att må bra, när det är min tur att lyckas. Känns som att jag misslyckas med allt som kommer i min väg.. När vänder allt? Hur ska jag klara och vända det, ensam.. Det är svårt att höra massa pikar, det känns hårt att höra att man är värdelös när det inte alls är så man vill framstå. Det finns inget jag gör som jag inte vill något gott med, jag är inte ond. Ingen är ond. Vadå inte orkar mer, hur kan man inte orka mer, hur kan man bara ge upp utan att ens vilja bry sig. Hur kan man lämna någon så ensam, någon som stått än så nära under hela livet. Att höra sådana ord det tar på än, att en person kan få ut så mycket ont ur sin mun och säga det som om det vore helt jävla självklart. För mig är det inte självklart, för mig är det obegripligt, det finns inte i min värld.

Allt jag känner är trötthet. Känner hur ögonen svider, hur hjärtat inte vill mer, hur hjärnan gör ont av allt tänkande, ändå går det inte att somna.. Somna och bara lämna allt för en stund.
Det tar emot, det är nått som vill att jag plågas, mer än någonsin.
Det är svårt att tänka klart, kanske inte ens vill göra det? Då kommer alla problem fram, det sägs att jag orsakat problemen helt själv, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns människor som så snällt hjälpt till med det, men varför ta något ansvar? Varför inte bara lämna det här framför mig? För att sedan se hur jag kämpar mot allt, hur jag försöker övervinna allt som ställer till det, allt jag själv har orsakat. Var tog allt medlidande vägen, all respekt, all moral? Allt är som bortblåst. Det är lätt att prata, lätt att finnas där när allt är bra. Allt är inte bra, inget kan vara bra hela tiden. Var är all hjälp då?

-

I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along..

Evanescence - My Immortal




Jenn.