En del av mitt hjärta.
Det är så himla lätt att skriva när man är depp, när man inte känner sig 100% ok, när det finns något där som påverkar mig negativt. Just nu finns det en grej som jag går runt och tänker på i stort sätt hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt och jag vet varken ut eller in, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det och jag vet heller inte hur jag vill förhålla mig till det. Är osäker på vad jag vill, vilket jag känner att jag är då och då. Ibland kan jag känna mig tvärsäker på en sak och kan då snabbt och enkelt ta beslut medans det är så mycket svårare i andra situationer. Jag är en tjej som godtar det mesta, sväljer mycket och bearbetar det mesta för mig själv. Jag klarar mig bra på egen hand men ibland får man den där känslan då man vill ha någon speciell vid sin sida. Någon som kan ge en det där som man inte ger sig själv, något av det man saknar.
Samtidigt som jag vill kunna klara mig själv för jag vet att det gör jag, mitt liv har inte så mycket tid över, har fullt upp i stort sätt alla dagens timmar men ibland sitter man där på kvällarna och saknar...
Saknar det som fanns där. Som gav mig så mycket, som kändes så himla trygg. Som gjorde mig hel, du ska veta att jag saknar dig.. det finns känslor som aldrig tar slut, du ska veta att jag inte glömt, det finns bider som aldrig suddas ut...
Du ska veta att jag saknar dig, det finns känslor som aldrig tar slut.
Jag har ropat ditt namn, jag har sprungit rakt fram mot en främmande famn. En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.
Just nu, som jag skrev, känns det som att jag varken vet vad jag vill eller vad jag gör. En sak vet jag, det finns något där, något som kan bli så bra men något står i vägen. Kanske passar det mig, kanske skulle det göra mig lycklig igen, kanske skulle det vara något av det bästa jag kan få... men kanske inte nu.
En annan tid i livet. Kanske kommer det passa mig jättebra då, men tyvärr.. känns det riktigt svårt att se det nu.
jp.
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av..
och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag.
Det är svårt, jag kan inte säga att det är lätt men jag vet att det är detta som är rätt. Det är såhär det ska vara och förbli. Detta passar mig bäst även om det känns tomt många kvällar, och ensamt många stunder så ska jag klara att gå denna väg. Som jag har skrivit innan, att gå tillbaka till något som inte fungerar är inte bra. Det finns en anledning till varför det blev såhär. Men det är jobbigt, det är jobbigt att se dig klara det så bra, att du kan gå vidare utan att känna någonting, utan att visa någonting. Det är inte rättvist, det gör ont i mig att se det. Du lovade att aldrig glömma mig. Du lovade att alltid komma ihåg oss, att aldrig gå vidare helt och hållet.
Det är dags för mig att göra exakt likadant, jag kan inte stå här ensam och hålla vårat löfte, det känns fel. Jag vill inte vara den som blir påmind om allt, kvällarna är ibland olidliga och svåra att ta sig igenom. Det är svårt att se, höra, känna saker som så mycket påminner om dig och oss. På ett sätt vill jag inte släppa det men på ett annat sätt vill jag släppa det mer än någonting annat för det är smärtsamt. Det gör ont. Hjärtat värker. Det känns som det finns så mycket mer att säga men så mycket som redan är sagt.. Jag är starkare nu, tiden har gjort mig starkare. Jag har kommit långt och jag ska fortsätta åt detta hållet. För jag vill visa att jag är värd bättre, jag vill visa dig att jag kan.
Det finns så mycket tankar men så lite att skriva i ord. Svårt att skriva ner det, svårt att formulera det i en text för det är bara tankar som flyger förbi då och då, om och om igen. Jag väntar på den dagen, då jag kommer brista ut i gråt. Tårarna kommer rinna, jag ser det framför mig. Jag har känt det många gånger innan, det är svårt att andas, det är svårt att se ljuset för det gör ont, det svider och hugger i hjärtat. Jag vill inte ha den dagen, jag vill inte känns den känslan. Men jag vet att det kommer, när jag som minst anar det, står jag där med sanningen mitt framför mig. Det kommer bli svårt men då vet jag, då är det över.
Jenn ♥
I'm forever keeping my angel close
Hej hej bloggeeeeen. Ne men inte så... hihi. Behöver inte skriva så mycket idag utan hittade en fin låt som jag gillar megamycket. Himla fin och så sann.
"What are words if you really don't mean them, when you say them?
What are words, if they're only for good times? Then they don't...
When it's love, you say them out loud
Those words, They never go away. They live on, even when we're gone...
Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
And I'm gonna be here forever more
Every single promise I keep
Cuz what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most"
I'm forever keeping my angel close
Chris Medina - What are words
En bild som får mig att känna så mycket känslor! Jag blir glad.
Jag kommer för alltd att älska dig, det vet du.
Min vän.
/ Jenn.
Unspoken
Sätter mig ner och skriver lite. Eller lite och lite, känns som jag skulle kunna skriva en hel bok. Känner mig sån idag, har så mycket inom mig, så mycket tankar, funderingar, känslor blablablaaaa. Fy fan.
Vissa saker är bättre att lämna, utan att reda ut det, bara lämna. Har så himla svårt att göra just det, bara lämna. Det är så mycket som tar emot, jag måste få sagt det jag vill och få höra vad den andre har att säga... jag föstår inte varför det skulle hjälpa bättre att bara lämna allt och gå vidare. För jag kan inte gå vidare på det sättet, det är sjukt svårt. Jag kommer liksom inte ur det, jag får inte bort det ur mitt liv på det sättet. Men jag antar det är någonting jag helt enkelt får lära mig. För det gör ont att bara stå kvar. Stå kvar utan att veta ut eller in, utan att förstå någonting utav det.. För det är så jag känner nu. Antar att någon tycker att jag förtjänar det.. Jaja, på sikt gör det mig bara starkare. Och jag känner att jag måste ta ett steg ifrån vissa saker. Eller inte bara ta ett steg ifrån utan få bort från mitt liv, helt och hållet. Har varit kvar alldeles för länge i vissa situationer, har låtit mig gå tillbaka till grejer som jag en gång lämnat. Jag tror inte längre att "gå tillbaka" är det rätta, har man en gång lämnat något så är det så det är menat. Att gå tillbaka är ett misslyckande. Att hitta tillbaka till något som var fel kan aldrig bli bra. Aldrig riktigt bra. Men någonting inom mig har tillåtit mig att göra det, försöker alltid ge det en ny chans. Men inte nu längre. Nu ska jag blicka framåt och lämna det där gamla som gör så ont, en gång för alla. Kan inte leva i det mer, vill ha något nytt, något bättre, något helt fantastiskt. Men ska inte leta efter det, tror det kommer leta upp mig. En dag kommer allt falla på plats och göra mig lyckligare än någonsin... så ser det ut i mina drömmar i alla fall.
Jag ger inte mycket för er längre, jag lämnar er nu. Jag lämnar allt som någonsin fanns. Allt. En dag kommer ni förstå att ni har misslyckats, att det är ni som har förlorat. Genom att gå åt ett annat håll, vinner jag.
/ jp.
The sun is always rising in the sky somewhere
Hej hopp.
Måste ju erkänna att mitt förra inlägg var väldigt känsloladdat. Men just då menade jag varenda mening, varenda ord. Står fortfarande för det.. men känns bara som att jag hade väldigt fel. Fel tankar och fel känslor. Men tyvärr kan man inte hjälpa hur man känner eller styra över sina känslor. Har försökt att dämpa dem, för det passar inte mig, jag hade fel.. så sjukt jävla fel.
Jag är så otroligt glad över att jag har så fina människor omkring mig, vid min sida. Det gör mig så glad och jag verkligen uppskattar dom till 100 men ofta hinner man inte visa hur mycket man faktiskt älskar dom. Men i helgen ringde en klocka som väckte mig, och jag förstår nu hur glad jag ska vara att man lever och är frisk, hur underbart det är att ha fantastiska vänner vid sin sida och en kärleksfull familj. Jag älskar er och vill aldrig förlora er, det får aldrig hända er någonting. Jag ska visa varje dag hur mycket ni betyder för mig, för allt kan förändras så fort, på en sekund kan man förlora så mycket. När jag tänker på det tragiska som hände de tre fina tjejerna i helgen går det en rysning genom hela min kropp och jag får riktigt ont i magen. Det är fruktansvärt hemskt och jag kan inte riktigt förstå att det är sant. Jag stod inte er så nära men helt plötsligt är ni borta och det hela känns så jävla orealistiskt och tungt. Det tynger verkligen mitt hjärta och att köra bil har inte varit det lättaste dessa dagar, får en så sjukt jobbig känsla i kroppen och tror det är den känslan jag har om att allt verkligen kan förändras på en sekund, allt man byggt upp kan bara falla. Jag var på olyckplatsen igår och lade tre fina rosor vid er sida, det är så hemskt. Ni hade era liv framför er, livet hade precis börjat, ni hade så mycket kvar att uträtta här, här nere på jorden. Inte någon annanstans. Jag lider med alla de anhöriga, kan inte ens föreställa mig hur det känns..
Men en sak vet jag, ni har inte lämnat oss utan bara gått lite i förväg...
Imorgon blir en bra dag, är ledig efter att nästan ha jobbat i 2 veckor utan en enda ledig dag.. så ni förstår ju hur skönt detta känns :) Imorgon åker jag till Borås för att göra min andra tattoo, är så taggad på det, har velat göra den länge! Kul!
1995 - Spanien
Ingen verklighet - men en dröm
Know I try to tell you that I need you.
Säger samma sak som min bästa vän, jag landar alltid här, när jag har som mest tankar. Som att det inte räcker att prata om dom utan det enda som hjälper är att skriva av sig här. Skumt men en väldigt skön känsla. Just nu är det mycket tankar, mycket känslor och jag kan inte riktigt hantera det. Det finns så mycket jag vill men det känns som att det alltid på något sätt tar stopp, jag kommer inte vidare. Står och stampar på samma plats hela tiden.
Just nu vill jag nå dig mer än någonting annat. Vill känna den känslan jag kände med dig, vill uppleva allt igen. Jag förstod inte hur bra det var, jag tog det förgivet och jag lämnade det som att det inte betydde någonting. Men det betydde hur mycket som helst, jag visste inte då hur mycket jag skulle sakna det. Hur mycket jag skulle sakna dig. Du lyste upp så mycket i mitt liv, du fick mig att känna mig lycklig. Det var en utav de bästa känslorna jag har haft. Kommer ihåg första gången vi träffades, första gången jag såg dig, fick en speciell känsla med en gång. Allt kändes så rätt från första stund.
Det fanns mycket som stod i vägen, det fanns så mycket som försökte stoppa oss. Det är fortfarande mycket som står i vägen. Och jag vet inte om vi kan hitta en väg, men jag vill så gärna försöka. Försöka att hitta en väg som vi kan gå tillsammans, där inget kan stoppa oss. Jag vill känna dig, jag vill känna din värme. Allt. Jag skulle kunna göra vad som helst för det men tyvärr är det svårare än vad det låter. Mest av allt önskar jag att du var här hos mig nu, att du gav mig en chans, då skulle jag förklara allt och berätta allt som just nu rymmer mina tankar och mitt hjärta. Jag ber om en chans. En chans som jag ska ta vara på, jag skulle aldrig göra samma sak en gång till. Jag skulle aldrig såra dig så igen. Jag ångrar det utav hela mitt hjärta. Förstår nu att jag sumpade så mycket. Att jag liksom inte lät mig själv bestämma något beslut. Känns inte som mitt beslut, utan alla andras, alla som fanns runt mig då. Men känner mig starkare nu och det är min tur att bestämma hur jag själv vill ha det. Och jag vill ha dig. Jag vill ha oss.
Jag älskar dig, det gör jag. Och kommer inte kunna släppa tanken på hur det skulle vara att få tillbaka dig. Här hos mig, vid min sida, det är inte verklighet längre men en dröm.
My whole life waiting for the right time
To tell you how I feel.
Know I try to tell you that I need you.
Here I am without you.
I feel so lost but what can I do?
'Cause I know this love seems real
But I don't know how to feel.
You say goodbye in the pouring rain
And I break down as you walk away.
Stay, stay.
'Cause all my life I felt this way
But I could never find the words to say
Stay, stay.
So you change your mind
And say you're mine.
Don't leave tonight
Stay.
♥
For the first time.
Hej igen,
Känns inte som att jag sköter detta speciellt bra, haha. Har liksom redan gått över en vecka sen jag skrev sist. Inte lätt när man har mycket att göra, lägger all vakna tid på jobbet. För det känns verkligen så, men jag ska inte klaga. Det är så himla skönt att veta varje dag när man vaknar att man har ett jobb.. Och ett underbart jobb. Vill inte sluta, vill fortsätta med detta. Ska prata med studievägledaren imorgon och först då kan jag väl bestämma mig om jag ska börja plugga igen eller inte.
Svårt att ta beslut och veta vad man vill när allt man får är falska förhoppningar. Sådant borde förbjudas för det skadar en. Hatar att få förhoppningar från folk som sen bara är som bortblåsta, då personen låtsas som de aldrig kommit ur dennes mun. Så himla falskt och så fruktansvärt onödigt. Har inte bett om det liksom.
Imorgon är det helg och det ska bli skönt. På köpet så slutar jag tidigt också. Och på måndag är det Lucia och firande med mina små barn som ska lussa så duktigt! Massa mys med sång och fika! :)
Det var allt för mig idag, lovar ett mer intressant inlägg nästa gång jag är här.. Nu har jag någon i luren och kan inte riktigt koncentrera mig på att skriva, känner mig lite trött också och eftersom det krävs en tidig uppgång imorgon så tror jag att jag kryper till sängs nu!
Love JP.
Men gammal bild dååå. blond och jävlig.
PUSS.
Million miles away
Mycket har hänt sedan jag skrev sist, orkar jag skriva om allt? Känns som att det kan bli ett för långt inlägg där ni liksom lägger av och läsa mitt i det. Jag har i alla fall flyttat och tagit ett stort kliv själv i mitt liv, känns hur bra som helst! Älskar det, och så himla skönt att få klara sig själv, bestämma själv och bara få känna att man klarar sig. Visst det finns dagar då man behöver hjälp, då man behöver någon som stöttar!
Och hoppsan, jag har även fyllt år, faktiskt 20 härliga år!! Fick en helt underbar present av min kära bästis, som innehöll restaurang besök och bio! Vilket jag tycker om så mycket att jag även fick den överraskningen utav Marcus. Jättegulligt! Kan kännas lite tråkigt att vänta med fest.. Men bäst det eftersom jag inte riktigt blivit klar i lägenheten. Så det får bli en "väldig" försenad födelsedagsfest + inflyttningsfest.
Annars rullar dagarna på som vanligt, med jobb, träning och massa vintermys i detta vinterland. Jobbar från och med imorgon i 2 veckor till på skolan. Kommer sakna mina barn så mycket. Men kommer såklart hoppa in lite då och då som vikare. Men inte på samma sett som nu.. lite tråkigt eller nu ljuger jag.. mycket tråkigt. Får hoppas att det andra löser sig så bra som möjligt så det inte blir så smärtsamt att lämna något man trivs med. Väntar sen ett tag tillbaka på svar om hur det ska bli efter jul/nyår, vi hoppas på det bästa!
Men visst är det konstigt hur människor beter sig, hur man förvånas lika mycket varje gång. Jag har alltid stöttat mina närmaste till hundra, och stått vid deras sida vilket beslut de än vill ta. För det är ju liksom det som är mening, men är så jävla trött på hur folk lägger sig i och har åsikter om mina beslut, mår jag bra utav dem så är det väl inga problem. Måste man säga sin åsikt då? Varför går det bra att alltid säga sin åsikt till mig? Istället för att låta mig må bra och ge fan i att göra saker värre. Nu orkar jag inte med sådant mer, men det är så jävla synd att det ska behöva bli så, att åsikter ska få förstöra så mycket. Tiga är guld, och det stämmer, ibland är det bättre att låta saker vara osagda. Bara låta det vara och glömma det.
Det är så himla fint när man hittar någon som man kan luta sig mot och bara få prata ut om allt som tynger ens hjärta. Hos någon som man aldrig trodde skulle vara villig att lyssna, visst är det fint. Blev så glad när det hände mig för några dagar sedan, tack du som lyssnade. Det är sånt som betyder så mycket, som får en att orka med allt. Bara få sitta och prata.. och berätta. Och jag blir glad av att få hjälpa till, kunna lyssna på någon som verkligen behöver få prata ut men inte riktigt har fått möjlighet tilll det. Det är en fin hjälp, och det känns bra för mig. Ingen ska behöva må dåligt, för det är så hemskt. Tyvärr är det så himla vanligt, och det är lite skrämmande men tydligen är det livet. Livet är hårt. Men man lever en gång, låt det bli ett bra liv. Det är bara du som bestämmer hur du vill forma det. Livet är fint och fullt av möjligheter, så bromsa inget. Lev hela vägen ut.. fina tankar men som man lätt glömmer bort mitt i allt elände. Försök tänka på det, det ska även jag göra. Ska påminna mig själv om det oftare, annars går man lätt åt andra hållet...
Nu måste jag rusa, ska "hem" en snabbis för att sen åka in och fika med trevligt folk!
Love J
Half of my heart
Mer än någonsin så vill jag utomlands nu. Hade jag kunnat så hade jag åkt. Bara lämnat allt för något helt annat. Det är för mycket att tänka på här hemma, vill inte ha det så. För mycket som blir till problem.. Vill inte, vill inte.. vill inte. Kan inte säga att allt va bra förut, kan inte säga att jag skulle vilja ha det som förr. För det vill jag inte, vill ha något så mycket bättre. Men är ute på okänt vatten, det va det jag var rädd för. Därför stannade jag så länge, förändrade aldrig något. Men så än dag.. förändrades väldigt mycket. Många delar i mitt liv, de delar som höll ihop mig, kanske förändrades för mycket på en gång? Kanske blir det som en chock nu där jag inte kan hitta tillbaka till en grund. Inte samma grund, utan en ny. Som sagt, jag vill inte tillbaka till det gamla men jag har inte det nya i handen heller.. är fast i mitten. Svårt.
♥
"There once was a little girl who never know love until a boy broke her heart"
JP
Esperanza y amor
I Will remember you
and all of the things
that we've gone through
There is so much I can say
but words get in the way
So were not together
I will remember you
I will rememberyou
We our a picture
In my mind
When I wanna find you
I just close my eyes
You'll never be that far from me
So don't say goodbye 'cause
You'll never be that far from me
I'm telling myself
Ryan Cabrera.
Secrets
Hej igen.
Är här ganska ofta nu förtiden. Men känner ingen press att jag måste skriva. Det är skönt. För vissa dagar har jag bara ingen lust och det känns bäst att få skriva när man verkligen vill det. Det känns mest meningsfullt så. Nu skiner solen ute också, det är skönt. Ska nog ta mig en sväng ut sen. Har varit inne alldeles för mycket idag, behöver komma ut lite. Få frisk luft, rensa huvudet.
Något jag inte förstår och nog aldrig kommer förstå är hur människor beter sig, tänkar och agerar i vissa situationer. I speciella situationer. Begriger mig bara inte på det. Det finns så mycket tankar och åsikter... och egentligen inte så mycket omtanke. Utan det viktigaste är väl att få fram sin åsikt? Vad det än handlar om så ska man lägga sig i och alltid komma med sina funderingar. Vad vore om man stannade upp och tänkte för ett tag. "Kanske bättre om jag håller käft nu, passar inte att säga min åsikt just nu" Denna tanke kommer för sällan fram. Det handlar inte alltid om att få fram sin sak, ibland är det inte det bästa, i de tillfällerna ska man helt enkelt, finnas där som hjälp, ge stöd och framför allt lyssna. Vi är för upptagna med oss själva att vi inte hinner lyssna på eller se andra. Inte ens våra närmaste. Det är skrämmande. Vad hade livet varit om man levt det på egen hand, hur hade man klarat sig? Tror vi behöver tänka mer så för att faktiskt förstå hur vi ska behandla och tilltala andra människor. Jorden är full av skitsnack, människan är full av skitsnack. Åh, vad vi älskar det, riktigt njuter av känslan! Det är bara så.. patetiskt. & fegt.
Och du, du kan dra åt helvete.
JP.
Don't look before you laugh, look ugly in a photograph
Har egentligen inte så stor lust att skriva så mycket idag. Så tänker inte skriva en hel bok här. Men som sagt, det känns skönt att bara få skriva ut det man vill ibland. Till bloggen, till mig själv och kanske nån mer, inte vet jag. Sitter i alla fall här väldigt trött, helt slut faktiskt. Tränade förut, det kändes bra. Längesen nu bara. Så det tar lite tid innan man kommer in i det igen. Mår så bra utav träning, det gör mig verkligen lugn, får en härlig känsla i hela kroppen. Det känns som all den glädje, energi och vilja som tränarna har smittar av sig, verkligen. De är så härliga människor! Vill också vara sådan, vill också kunna ge människor sån glädje, göra deras liv problemfritt för en timme. Få komma bort i en egen värld för en stund, det är helt underbart. Får utbilda mig eller nått, haha ne men har under de senaste dagarna seriöst funderat på att göra det.. Som ett extra jobb, om jag nu får mig något riktigt jobb vill säga! Gratis träning genom att hålla olika klasser på kvällarna, tummen upp! Hade varit riktigt jävla givande och kul, åh.
Nu ska jag krypa mot sängen, adios.
JP.
Un'Altra Te
Hola!
Sitter och lyssnar på min favorit, Eroz Ramazzotti! Hehe, nej men jag gillar hans musik. Har hört hans musik sen jag var väldigt liten. Det får mig att känns mig trygg och glad. Det får mig också att längta till Spanien. Mitt andra hemland känns det som. Jag har varit där så himla många gånger så kan inte ens räkna dom på mina tio fingrar. Jag skulle göra vad som helst för att få åka dit nu, ta en restresa och bara sticka. Detta vädret får ju än att må dåligt. Usch och fy! Vill ha sol, värme och kärlek. Åh, gud va underbart det hade varit!
Jag mår bättre nu, ser ett ljus på något sätt. Kanske är det du...
Känns i alla fall bra och det är lättare att vakna på morgonen med ett leende på läpparna och att gå och lägga sig på kvällen med ögon som faktiskt kan slockna. Nu ska bara fler saker falla på plats så kan detta bli riktigt bra. Vet inte riktigt hur det ser ut nu, men det enda jag kan göra är att hoppas.. hoppas hoppas hoppas!
God natt / J
Walk on
-
And if the darkness is to keep us apart
And if the daylight feels like it's a long way off
And if your glass heart should crack
And for a second you turn back
Oh no, be strong
Walk on, walk on
What you got, they can't steal it
No they can't even feel it
Walk on, walk on
Stay safe tonight...
Sitter här och skriver igen, just det jag behöver nu. Skriva av mig lite. Är trött. Konstant trött. Vad har hänt, vad är det som gjort mig sådan, eller det vet jag. Allt. Känns skönt att bara få vila, somna in och vakna helt oberoende av något. Vara ifrån allt ett tag och bara bry om sig själv. Känns som en jobbig tid just nu. Förjävlig. Vet varken ut eller in. Vad är bra för mig? Vad ska jag ta ett steg ifrån? Denna tid vill jag bara ur, rymma till en bättre tid, en bättre situation. Får se när vändningen sker. Just nu gäller det bara att stå ut, det kan ju inte bli värre i alla fall.. Usch va hemskt det låter! Men så är det. Så tänker jag. Så måste jag tänka för att hålla mig uppe. Det är så mycket som gjort mig ledsen och besviken på senaste, otur att allt verkar komma på samma gång, som ett slag i ansiktet.. eller.. Inte ett utan 100 slag. Men har man inte varit längst ner kan man heller inte komma längst upp. En ljus mening i mörkret.
Ny vecka, nya möjligheter, nya förändringar. Har faktiskt gjort min första, nya förändring. Känns riktigt bra, ovant men bra. Blev nöjd och det är huvudsaken. Det finns så mycket mer jag vill förändra, nu. Men det kommer, jag tar ett steg i taget.
Glöm inte, lägg mest tid, energi och omsorg på dig själv. Man har bara sig själv kvar i slutet. Ge inte för mycket förtroende och kärlek till någon annan, risken är för stor att det går åt helvete.
Och allt det där ger dig en enorm besvikelse.
Var rädd om dig själv.
/ J
Between the lines
Nu sitter jag här igen. Sitter här och skriver till jag vet inte vem.. Men det känns bra. Det känns skönt att få skriva av sig lite. Behöver ingen som läser det, behöver inte någons bekräftelse. Förut skrev jag blogg för att folk skulle läsa det och tycka det var intressant, nu är det inte så. Tror inte många vet att min blogg är aktiv igen, men det skiter jag i, för nu gör jag det på mitt sätt. Behöver det för min egen skull.. inte för någonannans.
Tog en tur till sjön förut, min sjö. Så underbart att bara sitta där, musiken som spelas och solen som värmer gör mig lycklig. Det är en värdefull stund för mig, en stund där jag kan tänka igenom allt, vad jag vill, vart jag ska, hur jag ska klara det.. hur jag vill att min framtid ska se.. Det borde typ vara den lättaste frågan i världen, alltid har man väl en dröm? En dröm om hur man vill leva.. Men va fan, i mitt huvud ekar det när jag frågar mig själv den frågan. Vad fan vill jag? Får inget svar, antagligen får jag vänta på något svar, det kommer nog utav sig själv tids nog. Hmm.. Jag hoppas verkligen allt vänder till min fördel nu, ser ut som att vissa saker faktiskt kommer att göra det. Det finns ingen som hoppas så mycket som jag. Hoppas på att detta ska bli min chans, jag ska ta den. Jag ska ta den bättre än någonsin. Med lite hjälp så tror jag att det kan gå vägen, det skulle göra mig lycklig, det skulle göra mig stolt. Stolt över mig själv. Det skulle vara en bra start på allt som jag ska nå, det jag själv kräver att jag ska nå. Vilka jävla krav.. Men jag klarar det, helt säker på det, eller? Får utgå med den tanken i alla fall, annars har jag redan misslyckat.
It's not too late
It's not tomorrow
Let go of the hate
Let go in sorrow
I wanna wake up with you
Hold me closer I'm here
All the things we been trough
Before it's too late
Be mine - be mine!
Takida - Too late
/ JP
Don't get me wrong, trust in me, you are someone.
Finns faktiskt ingenting som blivit bättre de senaste veckorna, tycker dagarna har sett likadana ut, betett sig likadant och framförallt fått mig på samma jävla humör varje dag, har inget att slå upp ögonen till.
Har faktiskt tänts ett hopp i mig, igår. Vet inte vart det hoppet leder, men känns som att det kan klara upp en massa saker, få mig att förstå lite bättre. Vad var det som egentligen hände, hur hände det? Tänkte jag ens efter? Massa känslor som låg bakom allt, framför allt den absolut värsta känslan som finns, besvikelse. Hur kunde någon vilja mig så ont men ändå älska mig så mycket. Det är något jag ännu inte förstår, jag kan inte lista ut det själv. Tänk om det är jag som drar till mig det, tänk om jag är värd det? Hur vet man det, hur kan man svag och besviken ta reda på det? Från sig själv får man inget svar, det finns inga svar. Svaren är borta, kvar finns bara tusen frågor och tankar. Tankar som sätter sig fast i huvudet och som kan tänkas om och om igen. Finns inget slut, hoppas på ett slut. Kan detta ge mig ett slut, kan detta mätta alla tankar och ge svar på alla frågor? Det är den största frågan..
På något sätt skäms jag över mig själv, det är svårt att beskriva min känsla. Tror inte det går att beskriva, men känner en skam. Känner att jag inte hittar mig själv längre, hur kan man tappa bort sig själv?
Hur kan man inte stå på sin egen sida?
Har fått förklarat så många gånger hur jag är, vad jag gör fel och vad jag gör rätt, konstigt hur det kan vara så lätt att dömma en människa och alla dennes sidor. Jävligt konstigt. Där är det nått som går snett, där tappar man bort sig själv. Där tappade jag bort mig själv. Tänk om jag bara vågade börja om på nytt, vågade satsa och ta risker. Tror att det skulle gett mig en ärlig chans att lyckas bättre då. Få fram vem jag egentligen är. För hur kan man veta det, när alla andra vet det bättre än en själv? Det är rätt komiskt, vem ska skämmas egentligen?
Don't get me wrong, trust in me, you are someone
It's in your destiny
Come please take my hand and lose control
We will land somehow, in our privacy
Get me started in our time, your visions will rise
Get me started it's alright, your problems will die
Are you ready to fall?
Come inside, hold me tonight
I'm ready to fall
Takida - Get me started
You still have all of me
Ikväll kom allt tillbaka, allt som inte fick komma tillbaka. Känner hur ont det gör, hur det hugger till i hjärtat ju mer jag tänker på det, på allt. Vårat allt. Det sägs att inget är lätt här i livet, och det stämmer så väl. Jag önskar att det på något sätt skulle vara lättare att leva sitt liv, gå vidare, stanna kvar hos de man älskar, uppleva fantastiska grejer. Varför stöter man bort saker som betyder något, som får än att må bra. Utan att veta det, omedvetande utav sina egna handlingar, så gör man det. Det finns så mycket som får mig att tänka tillbaka, som får mig att längta tillbaka. Det är alldeles för mycket att glömma, för mycket att bara radera som att det inte vore värt nått, som att det aldrig betydde något. Jag tror på att allt har en mening, min fråga är:
Vad har detta för mening?
Jag vet inte när det är min tur att må bra, när det är min tur att lyckas. Känns som att jag misslyckas med allt som kommer i min väg.. När vänder allt? Hur ska jag klara och vända det, ensam.. Det är svårt att höra massa pikar, det känns hårt att höra att man är värdelös när det inte alls är så man vill framstå. Det finns inget jag gör som jag inte vill något gott med, jag är inte ond. Ingen är ond. Vadå inte orkar mer, hur kan man inte orka mer, hur kan man bara ge upp utan att ens vilja bry sig. Hur kan man lämna någon så ensam, någon som stått än så nära under hela livet. Att höra sådana ord det tar på än, att en person kan få ut så mycket ont ur sin mun och säga det som om det vore helt jävla självklart. För mig är det inte självklart, för mig är det obegripligt, det finns inte i min värld.
Allt jag känner är trötthet. Känner hur ögonen svider, hur hjärtat inte vill mer, hur hjärnan gör ont av allt tänkande, ändå går det inte att somna.. Somna och bara lämna allt för en stund.
Det tar emot, det är nått som vill att jag plågas, mer än någonsin.
Det är svårt att tänka klart, kanske inte ens vill göra det? Då kommer alla problem fram, det sägs att jag orsakat problemen helt själv, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns människor som så snällt hjälpt till med det, men varför ta något ansvar? Varför inte bara lämna det här framför mig? För att sedan se hur jag kämpar mot allt, hur jag försöker övervinna allt som ställer till det, allt jag själv har orsakat. Var tog allt medlidande vägen, all respekt, all moral? Allt är som bortblåst. Det är lätt att prata, lätt att finnas där när allt är bra. Allt är inte bra, inget kan vara bra hela tiden. Var är all hjälp då?
-
I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone
These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase
When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me
I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along..
Evanescence - My Immortal
Jenn.